Tänkvärt

Fick denna text på min mail idag, och gillar´t :) Jag ska försöka leva efter detta.

”Min hustru äger den finaste klänningen. Hon har aldrig använt den. Hon säger att hon väntar på rätt tillfälle. Idag har hon på sig den. Idag är hennes begravning.”

Jag kommer inte ihåg var jag hörde de här orden första gången, men jag har alltid känt att det handlat om mig. Jag får sådan ångest när jag tänker på det där, för det är precis så jag kommer att sluta. Jag har några doftljus hemma. Fina, dyra doftljus som doftar himmelskt. Tror jag. Jag vet inte för att jag tänder dem aldrig. Jag hittar liksom aldrig riktigt rätt tillfälle.

Jag har också några fina underklädesset. Ni vet, EN trosa som hör ihop med EN behå. Jag tar ofta ur dem ur underklädeslådan, men sen när jag står där så tänker jag alltid samma sak. Jag ska ju bara ner på stan för en lunch, eller handla på Ica – det är ju ingen som kommer att se de här fina sakerna nu, det är bättre att jag tar på dem sen ikväll. Och det händer ju väldigt sällan, såklart.

Jag köpte en väldigt fin och dyr vit bomullsblus från Marc Jacobs för några veckor sedan. Jag var så nöjd med den tills jag upptäckte att den bara kunde tvättas med kemtvätt. Eftersom det rör sig om en vardagstop så är det otroligt svårt att hitta en tisdag som känns flott nog att smutsa ner den på eftersom jag sedan måste gå hela vägen till kemtvätten.
Ja, sådär håller jag på och listan är lång.

Och utgången för detta beteende är jag väl medveten om. Doftljusen kommer att förlora parfymen i stearinet när jag väl bestämt mig för att tända dem. Underkläderna kommer att jag växa ur på ett eller annat sätt och blusen får jag väl inte på mig förrän det är dags för min egen begravning.

En farmor till en vän till mig ägde en vinflaska som vara av den dyraste sorten. Den var värd flera tusentals kronor och hon hittade aldrig rätt tillfälle att dricka den. En dag kom hennes son hem för att steka lite pyttipanna till sin mor och frågade om de inte skulle dricka ett glas rödvin till.
Han öppnade flaskan och de båda drack den helt omedvetna om att det var detta fina årgångsvin. Inte förrän tallrikarna var tomma med bara några ketchuprester kvar upptäckte de vad som hade hänt.
Först blev hon bestört och ursinnig, men sen lugnade sonen henne och sa att de hade ju faktiskt haft en riktigt trevlig middag och pyttipanna är ju det godaste man kan äta, efter rysk kaviar. De skrattade och erkände båda att vinet inte ens varit särskilt gott. De öppnade en betydligt billigare flaska vin för att fira att de druckit den dyra flaskan. Farmorn var glad och märkligt nog lite lättad.

Den historien fick mig att tänka efter, den fick mig att ge mig själv ett nyårslöfte: Jag ska klä mig så fint jag kan varje dag, slösa på alla fina saker i mitt hem och se varje stund som viktig för mitt välbefinnande. För att använda den mest slitna och töntigaste frasen i världshistorien: Carpe diem!