Jul på loftet

Skinkan är griljerad och paketen snart inslagna. Det känns som jul även om jag hade önskat mig en jul i huset. Men vi gör det bästa av situationen och firar julen på loftet, som tomtar gör ;)

Renovering delux

Vi är fullgång med att renover huset. Jag längtar så tills vi kan flytta in! Drömmen hade varit att få fira julen med min kärlek i vårt fina lilla hus. Men men, allt tar lite längre tid än man först tror ;) Som det ser ut nu blir det inflyttning i februari, förutsatt att granit skivorna är klara då.

Operation?

Hade läkarbesök i måndags och vi pratade om vilken behandling jag vill ha. Jag sa att jag vill ta radioaktivt jod, men läkaren sa att det lutar i så fall mot operation. Detta på grund av att jag hade ögonsymtom vid förra sjukdomstillfället och då vill de tydligen inte ge det.

Ja ja, bara jag blir av med skiten så ;)

Tillbaka *2

Det var ett tag sen jag bloggade. 
Har väl inte tyckt att jag har haft något att skriva om direkt. Men det ser lite annorlunda ut nu.  
Det är inte bara mitt blogginlägg som är tillbaka utan även min giftstruma :( 
Fick diagnosen för några veckor sedan och jag måste erkänna att jag blev lite chockad. Visst har jag mått dåligt under hösten/vintern och varit helt otroligt trött, men inte kopplade jag symptomen med hypertyreos. 

 Jag var ju friskförklarad! 

 Förra gången jag drabbades var sensommaren 2007. Jag hade då även det som heter exophtalmos (Googla om Ni vågar) 
Det var främst på grund av ögonen som jag märkte att något var fel. Blev först ordinerad nässpray för allergi, men det hjälpte ju såklart inte. 
 Till slut var det min mamma som sa att hon trodde jag hade fått giftstruma och bad mig kontakta vårdcentralen för provtagning. Och visst var det så. 

 När jag kom på remiss till Endokrinavdelningen var jag riktigt dåligt. Min vilopuls låg på 140, hjärtklappningar och darrningar i händer och ben gjorde mig helt slut. 

 Hur kunde jag inte känna igen symptomen så här 5,5 år senare??? 

 Jo jag trodde att jag var stressad och deprimerad. För ni ska veta att man blir en enda stor känsloboll av den här sjukdomen. Orkar ingenting, gråter för allt och ingenting. 

 Så när jag gick till vårdcentralen för att söka för min "depression" tog vi mest ett prov för att utesluta att giftstruman hade kommit tillbaka. Jag blev både chockad och ledsen av beskedet.

Nu har jag varit sjukskriven i två veckor och ätit thacapzol och betablockerare för att "komma ner" i normala nivåer igen. 
 I fredags började jag äta Levaxin. 50 mikrogram till att börja med. Problemet är att jag mår väldigt dåligt, illamående, yrsel och huvudvärk. Jag tror det är biverkningar av Levaxinet. 
I morgon är det tänkt att jag ska öka dosen till 100 mikrogram, men jag avvaktar nog svar från min läkare först gällande biverkningarna tror jag. 

Om Gud finns....

...vill jag ge honom/henne en stor spark där bak! För varför ska fina goda människor drabbas av hemska händelser? Vad finns det för mening i det? Många troende förklara döden med att "Gud vill ha sina änglar hos sig" Då är han/hon ju inte ett dugg bättre än oss människor. En egoistisk jäkel som tar barn och föräldrar från sina familjer för att vara vid hans/hennes sida istället. Jag kan förstå att den tanken/förklaringen kan kännas tröstande när en närstående går bort, men vill vi verkligen ha en Gud som "hämtar" ett liv lite när han/hon känner för det? Ett liv som inte har levt klart på jorden. Jag är arg, arg över att fina underbara människor drabbas av olycka och sjukdom. Arg för att jag inte kan göra mer än att bara stå vid sidan och försöka säga de rätta sakerna. Vad är de rätta sakerna att säga till någon vars liv har vänts upp och ner? Känner att allt jag säger blir fel och plumpt. Men jag hoppas att hon vet hur mycket jag tycker om henne, vilken fin person hon är. Och det kommer gå bra, jag accepterar inget annat!